kattens ångest. och annat.

Jag har flyttat till London, men det kan vi avhandla en annan gång. Nu tänker jag skriva om någonting annat.
Nu tänker jag skriva om den där känslan och att inte känna den. Den där känslan som kommer över en som en svallvåg och tar över varenda cell i hela kroppen och det är den finaste och den allra hemskaste känslan, allt på samma gång.
Jag har vaga minnen av den känslan, men det var länge länge sedan jag kände den.
Jag insåg det idag. En vän berättade att hon hade den. Hon känner den ofta ofta, på grund av en speciell person som finns i hennes närhet. Hon berättade om den och då mindes jag den. Hur den tog över precis allt och hur det inte gick att tänka på någonting annat. Känna någonting annat.

Det var länge sedan jag kände den där känslan. Någonstans på vägen har den gått förlorad och ersatts av vad jag trott var den känslan, men det är bara en blek kopia. Knappt ens en känsla. Inte är det värt någotning heller. Men bara för att det är en verklighet som är svår att acceptera låter man sig luras och tror att jo, det är nog den där känslan. Men inget mer sådant nu. Inget halvdant nu. Bara den där känslan.

(klicka på bilden och ge fotografen kredd)


Det finns ingenting så hämmande som dålig självkänsla. Det finns ingenting så hämmande som att tro att ingenting du gör kommer vara bra nog, så varför försöka? Det finns ingenting så hämmande som att vara sin egen fiende.

Världen är en tuff plats att leva på. De flesta anser antagligen inte att världen, denna abstakta kraft utgjord av alla människor som någonsin levt och någonsin kommer leva som gått samman med elementen och naturen och vill dig illa, är emot dem. De måste inte kämpa emot vad "alla" kommer tycka, eller behöva mäta sig med "alla" varje gång de går till konsum.

Men vissa av oss, vi måste det. Vi känner oss konstant övervakade och klassade som undermåliga. Vi vill inte försöka göra någonting för vi vet att resultatet inte kommer vara bra nog.

Så vi sitter på vår kammare och orkar inte gå utanför dörren, orkar inte skriva klart en C-uppsats, orkar inte söka jobb därför att vi vet, att vad vi än gör kommer det gå åt skogen.

Samtidigt är vi tänkande, analyserande människor. Vi vet att det bara sitter i våra huvuden. Att bara vi ville skulle vi kunna göra vad som helst. Det är det vi fått höra hela våra korta liv. Vi vet att bara vi "put our mind to it" skulle vi kunna utföra underverk.

Men istället sitter vi hemma och kan inte sova därför att det känns som om inte ens dessa stenväggar kan skydda oss från att bli sedda, dömda, förlorare. Det spelar ingen roll att vår psykolog tycker att vi klarar oss på egen hand. Vår psykolog har aldrig besökt de inre rummen i våra hjärnor. Vår psykolog vet bara det vi berättat, och det vi berättat var bara det som låg på ytan, för det som finns i de inre rummen, det är till och med vi för rädda för att våga tänka på. Vi har slängt bort nyckeln för länge sen, men det mörker som finns där inne läcker sakta sakta ut genom nyckelhålet. Och ingenting kan stoppa det.

"MIRANDA JULY IS TOTALLY NOT KIDDING" AV KATRINA ONSTAD I THE NEW YORK TIMES MAGAZINE

Jag tycker att citatet ovan från Katrina Onstads text belyser någonting viktigt med Miranda July. Hennes karaktärer är inte coola. De är vanliga människor som försöker leva sina liv så gott det går. Precis som alla andra. Och det är kulturellt viktigt, eller "essential". Läs hela artikeln!

Källa: tattoologist

© Katerina Nilsson

Jag har den senaste tiden hört från två oberoende källor att det är tråkigt att höra om andra människors drömmar och att det dessutom finns en internationellt allmängiltig konsensus kring detta faktum.

Va?! Tänker ni (det mar min spontana reaktion också), det är ju jätteintressant att få höra andra berätta om sina drömmar. Drömmar kan vara hur utflippade som helst och allt kan vara möjligt i en dröm.

Något det inte finns en konsensus kring är vad drömmar betyder. Det finns en hel uppsjö av drömtydningsböcker och -skolor, men vad ska man tro på? Dear old Freud var av uppfattningen att allt i en dröm var en symbol för sex och undertryckt sexualitet. Andra menar att alla karaktärer i en dröm är en del av drömmaren. Det finns teorier om att vi i drömmar förbereder oss för händelser som kan komma att ske i våra liv.

Det spelar egentligen ingen roll vad en dröm betyder, det som gör drömmar intressanta är just den utflippade aspekten. Att när någon berättar om en dröm säger de någonting de aldrig skulle säga i ett "verkligt" sammanhang. Förfallande hus, atombomber som smäller eller människor som tappar sina tänder. Det sporrar fanatsin.

Jag har köpt en biljett. En flygbiljett. Om lite mer än en månad åker jag till London utan en returbiljett.
Det känns så overkligt, som om det inte är jag som ska åka. Det är någon annan. Och paniken har satt in. Tänk om jag inte hittar någonstans att bo, eller får jobb? Tänk om jag känner mig ensam och olycklig hela tiden? Tänk om jag saknar mamma och katten och kompisarna så mycket att jag spricker?

Det jag glömmer är tänk om jag älskar varje minut och aldrig vill åka därifrån? Tänk om det är underbart? Tänk om allt skulle lösa sig? Tänk om jag träffar nya roliga människor och slipper känna mig ensam?

Och skulle allt kännas hemskt kan jag ju alltid komma hem igen.

8.30 Vaknar i min säng i Naoussa, på Paros i Grekland.

10.00 Pappa kör mig till båten i Paroikia

10.45 Blue Star Paros lämnar hamnen

11.15 Har äntligen hittat en stol på den proppfulla båten. Ute på däck i solen.

13.15 Det droppar ner vatten på mig och jag är törstig, måste lämna stolen (i kanske 5 minuter). Kommer tillbaks och den är tagen.

13.45 Har nu hittat en annan stol. Har väckt en kille som ligger vid en dörr 5 ggr i min jakt på en ny stol. Även denna stol är uppe på däck, i solen och för säkerhets skull även mitt i vinden.

15.00 Har bränt mig och ser vild ut men är framme i Piraeus

15.20 Tar metron upp till Monastiraki

15.40 Metron åker bara förbi Monastiraki utan att stanna, får åka till Omonia istället

15.45 lämnar min väska i en förvaringsbox och börjar virra runt i Aten. Det är 40 grader och jag är inte helt säker på var jag är.

18.00 Har på något mirakulöst sätt lyckats hitta tillbaka till Omonia-stationen och tar ut min väska ur förvaringsboxen. Känner mig kriminell. Tar Metron till flygplatsen. Upptäcker när jag väl gått på att det krävs en biljett för 8 euro istället för den 1.40 euro-biljett jag har. Straffavgiften är 60 gånger biljettpriset. Orkar inte gå av metron, utan hoppas på det bästa.

19.00 Framme på Atens flygplats, utan att vare sig behöva betala 8 euro för biljett eller 4800 kronor i böter.

19.30 Checkar in

21.30 Har gått på planet och får sitta på rad ett. Har aldrig haft så mkt benutrymme i mitt liv. Planet lyfter.

00.00 (svensk tid) Landar på Arlanda. Hämtar ut väskan. Sätter mig och väntar på flygbussen.

01.30 Flygbussen åker. Jag har ont i huvudet och vill döda människan som sitter bakom mig och pratar i telefon.

02.10 Framme vid St.Eriksplan

02.15 Tar nattbussen. Alla andra på bussen är fulla.

02.30 Kliver in genom dörren till mitt svenska hem. Kan knappt tro det är sant.

Ja, jag och mamma tittade lite på bröllopet, hon mer, jag mindre. Och jag är absolut republikan, vad ska man med "kungar" och "drottningar" till? Vi ska väl ändå få välja representation?



Men de är ju så söta.

Jag och mamma diskuterade Victoria och Daniels bröllop. Han börjar gråta vid altaret. Hur fint skulle det inte vara att gifta sig (om man nu ska det) med någon som börjar gråta. Det kan ju inte finnas ett tydligare tecken på att människan är lycklig?

"Mannen är på modet igen"

enligt DNs artikel "Män i baddräkt"

Det var väl bra för dem, de är ju annars helt bortglömda. De små liven.

Lars Linder räddar sig själv till viss del med följande mening: "I en viss mening är maktens och offentlighetens självutnämnde härskare förstås alltid på modet, men då och då blir han synlig inte bara som neutral norm utan även som kropp, kön och särart", men jag håller inte med. Män är alltid synliga, normen är inte synlig, men män, som kropp, kön och särart är alltid synliga.

Överanvändning av ordet expert hotar underminera experters expertis.